Månadsarkiv: juni 2013

28
jun | 02:20

Stanfords nästa steg inom digitalt lärande

Jag har i en tidigare blogg skrivit om MOOC och den snabba utvecklingen, och sedan dess har jag också följt den spirande debatten i svenska medier om detsamma.
Nu förbereder Stanford nästa steg när det gäller området.
Inspirerat av tidigare tvärvetenskapliga forskningscenter som BioX mfl. skissar man nu på det som går under arbetsnamnet e.school. Jag fick ett helt färskt utkast i min hand i går av Mitchell Stevens, en central person för utvecklingen här på Campus, och som också besökte Stockholm tidigare i år och då höll ett seminarium på VINNOVA.

Jag citerar:
”The mission of e.school is to build the science and practice of digital learning.
e.school integrates the varied cognate domains of learning knowledge throughout Stanford; catalyzes empirical research on digital learning as a global public good; trains the teachers, scientists, engineers, policy makers and entrepreneurs who will build education’s digital future; and convenes critical transnational discussions about the ethics and politics of education in the digital era.”

Som vanligt när det gäller Stanford så väljer man att axla en ledarroll. Att se till att en utveckling som digitalt lärande sker öppet och i största möjliga mån skapar allmänna nyttigheter (public good) har varit ledstjärnor alltsedan universitetsledningen gjorde området till en strategisk angelägenhet och tillsatte en vicerektor för Online Learning, John Mitchell, för ett år sedan.

I korthet planerar man följande två huvuduppgifter:

1. Att fostra och utveckla vetenskapen om, samt forskarna, lärarna och ingenjörerna i digitalt lärande
2. Att skapa en ekologi för digitalt lärande

Det ligger nära till hands att börja fundera över om det finns anledning att även på hemmaplan kraftsamla på liknande sätt, t.ex. i samarbete mellan flera lärosäten.
Från Stanfords sida har man signalerat att det nu också öppnas upp goda möjligheter för att utveckla samarbeten med e.school inom hela spektrat som fältet spänner över. Särskilt när det gäller det sk Lytics Lab, dvs där man ska strukturera upp och analysera den data som kommer ur de digitala läromedlen, är man intresserad av att åstadkomma så stor mångfald som möjligt, i syfte att utveckla vetenskapen om lärandet (the Science of Learning).

Det senare området innebär att man vill föra samman näringslivet med forskningen på liknande sätt som man sedan tidigare så framgångsrikt gör inom livsvetenskaperna och de tekniska områdena, genom bl.a. sk affiliates programs, samverkansforskning, och också med filantropiskt inriktad verksamhet.

Det finns stor innovationspotential framöver, det lilla vi redan har sett med bl.a Coursera, Udacity och senaste avknoppningen NovoEd från Stanford är bara några exempel på VC-finansierade avknoppningar som ägt rum det senaste 18 månaderna.
Tänk bara på den open-source-plattform som nu finns tillgänglig genom att Stanfords Class2Go och MIT/Harvards EdX slås ihop, och tänk Linux.
Åtskilliga möjligheter att skapa värde öppnar sig. Finns ingen anledning till varför inte de svenskutvecklade verktygen skulle kunna nå en global marknad. Vi har ju dessutom en relativt lång erfarenhet av digitala läromedel. Det gäller att bestämma sig och sedan satsa. Vi är bara i början av en massiv utveckling. Glöm Jante!

Utkastet går att ladda ner här: e.school

20
jun | 13:42

Innovationstävlingen 300 år

Världens kanske mest kända innovationstävling återuppstår efter 300 år.

John Harrisons klocka på Science Museum

John Harrisons klocka på Science Museum

Tävlingen som var en av de tidigaste av sitt slag hette The Longitude Problem och var brittiska regeringens utmaning år 1714 för ett sätt att mäta ett fartygs longitud.

Att med precision bestämma positionen behövs för att kunna segla rätt så klart, men är också avgörande för att man ska kunna rita dugliga sjökort. En del personer föreslog att man borde använda astronomiska observationer, andra föreslog att man skulle kunna bygga en maskin som höll tiden trots fartygets rörelse och extrema variationer i tryck och temperatur. Newton trodde inte att man någonsin skulle kunna bygga en klocka som var exakt nog.

Harrisons H1. Foto: David James

John Harrison var en osannolik person att lösa detta svåra problem. Han var självlärd träsnickare och ansågs en outsider i dessa sammanhang. Han hade dock en lösning på hur man kunde bygga en ”marine timekeeper”. Det var en rätt stor och komplicerad enhet. Det existerade redan flera lösningar men de klockorna klarade inte alls av ett fartygs rörelser – ett absolut krav i tävlingen.

Det tog Harrison fem år att konstruera sin första version (H1, se bild) av denna Sea Clock, som märkligt nog hade många delar av trä. Klockan visade sig duga och fungerade väl under en testsegling till Portugal.

The Longitude Problem krävde dock ett mer omfattande prov för att en vinnare skulle kunna utses. En segling över Atlanten var det enda som gällde. Harrison utvecklade nästa version (H2) under kommande tre åren. När han var klar så var dock England i krig med Spanien och inga tester gjordes pga risken att klockan skulle hamna hos fienden.

Harrison forsatte med utvecklingen av version H3. Den jobbade han på under 17 år! Ett antal viktiga framsteg gjordes (som bimetaller och ett slags kullager för upphängningen). Men, ett antal tekniska problem fanns i samtliga konstruktioner; ”The failure of the sea clocks 1, 2 and 3 were due mainly to the fact that their balances though large, did not vibrate quickly enough to confer the property of stability on the timekeeping.” Han var tvungen att överge detta spår, efter alla dessa år! Att klockorna kostade 1/3 av fartygets värde anger också hur komplicerade (och därmed orealistiska) de var.

Harrisons H4. CC BY-SA. Foto: Phantom Photographer

Harrisons H4. CC BY-SA. Foto: Phantom Photographer

Det som skulle visa sig framgångsrtikt var ett slags överdimensionerat fickur. Det uppfyller tävlingens krav på att vara enkel (jämfört med den tidens andra klockor som kunde fylla ett helt rum). Klockan är 13 cm i diameter! Den tog 6 år att konstruera mha Londons bästa urmakare. Harrison var nu 68 år och för gammal för att själv ge sig ut att testa klockan. Hans son fick istället ta över och gav sig ut på segling till Jamaica. H4 fungerade med stor stor noggrannhet och klockan drog sig knappt alls, ”5 seconds slow, corresponding to an error in longitude of 1.25 minutes, or approximately one nautical mile”. Detta var alltså ett sådant test som tävlingen krävde, en segling från England över Atlanten.

Harrison var så klart nöjd och ville nu ha ut prissumman om £20,000. Juryn menade dock att detta test bara var ren tur och vägrade. Efter mycket bråk så gjordes ett andra test, även detta lyckat, med 39 sekunders fel. Detta motsvarar felnavigering om c:a 16 km, och konkurrerande metoder som stjärnnavigering var betydligt mer arbetskrävande och gav ett fel om 48 km. Nu skulle väl Harrison ändå koras vinnare?

Juryn leddes av Nevil Maskelyne som var ’Astronomer Royal’ och man menade att klockan hade många fel, och att de olika felen av olika skäl tog ut varann. Man vägrade fortfarande dela ut priset. Harrison var upprörd och lyckades få audience hos kung George III som själv under 10 veckors tid provade klockan på slottet. Den drog sig 1/3 sekund om dagen. Lösningen var nu nära:

King George then advised Harrison to petition Parliament for the full prize after threatening to appear in person to dress them down. Finally in 1773, when he was 80 years old, Harrison received a monetary award in the amount of £8,750 from Parliament for his achievements, but he never received the official award (which was never awarded to anyone).

Innovationstävlingen anses vara en stor framgång, trots att ingen vinnare utsågs. Tävlingen utlystes 1714 och det dröjde till innan 1773 innan en lösning kom på plats.

Åter till 2013 – PM David Cameron väcker nu liv i denna gamla tävling. Det handlar denna gång inte om navigering utan om att hitta dagens mest relevanta behov,  ”the biggest problem of our time”.

Man letar efter den bästa utmaningen att använda för tävlingen.

There are so many problems in our world that need that amazing solution, whether it is a cure for dementia, solving the problem of diabetes, having a flight from Britain to New York that’s carbon free. Let’s challenge the public and challenge the scientists for which is the great problem we want to crack,” – Mr Cameron.

Man har satt The Technology Strategy Board och NESTA att utföra detta uppdrag. Det finns redan £1,000,000 i prissumma, och det är väl rimligt att anta att detta kommer växlas upp ett antal gånger av olika medverkande. En spännande fortsättning lär följa, troligtvis inte lika turbulent som Harrisons resa.

BBC: The Clock That Changed the World – the precision pendulum clocks made by John Harrison were instrumental in solving the Longitude problem. The clock was made in 1727 with an amazing fully working wooden mechanism.

Den som vill veta allt om Longitud-tävlingen kan se en spelfilm i 21 delar på youtube med Jeremy Irons och andra.

17
jun | 15:57

Några nyanser av acceleratorer

I början var inkubatorn. Nu finns acceleratorn.

Central Working London - en slags inkubator

Central Working London – en slags inkubator

Begreppet inkubator används sedan 1959, och står i princip för en fysisk plats för nya företag. Man vänder sig uteslutande till företag i ett startskede och erbjuder ofta lokaler och kompetens inom områden som nya företag behöver – marknadsföring, träning på att pitcha och kommunicera, nätverk, affärskoncept, utvärdering av teknik, etc. En uppsats från Chalmers – Accelerating Success: A Study of Seed Accelerators and Their Defining Characteristics (PDF) – går igenom detta i detalj. Bra läsning!

The term incubator was first used in its business sense in 1959 and the general idea behind the concept is to create an institutionalized environment that assists and enables startup companies and business ideas to grow. The process of developing a startup company within an incubator can be rather extensive, sometimes spanning several years. The incubator focuses on providing the prerequisites for a company to develop, such as housing, expertise and business contacts.

En accelerator är lik en inkubator men brukar sägas stå för en liten annan syn på sin roll. I samband med IT-krashen fanns det gott om exempel på nystartade företag som förbrukade stora resurser utan att, visade det sig, egentligen ha producerat speciellt mycket bestående värde. Efter detta konstaterande gick det inte längre bränna investeringar utan att pröva om företagets erbjudande/tjänst kommer att hålla. Man behöver alltså snabbare utsätta företaget för marknadens prövning. Man behöver accelerera inkubatorn.

Det ska sägas, att acceleratorer inte behöver förta värdet av inkubatorer eller inkubatorernas roll i innovationssystemet. Man har dessutom ofta mer gemensamt än vad som skiljer varann åt. Men det finns skillnader, som vilka man huvudsakligen vänder sig till, i vilken fas företagen befinner sig, och hur nära man står investerare.

Pitchträning i Spotifys lokaler

Pitchträning i Spotifys lokaler på BarCamp Stockholm

2005 startade Paul Graham Y Combinator som är en variant av inkubatorn. Man är idag den mest kända acceleratorn. Mot en andel av företaget (7%) får innovatörer ta del av det överlägset mest eftertraktade hjälpprogrammet. En avgörande skillnad mot flertalet inkubatorer är att man får en begränsad tid på sig, och sedan är det dags att leverera. Man får också tillgång till den allra bästa hjälpen, av personer som själva genomgått en startup-process på framgångsrikt sätt.

YC is now getting just over 1 application per minute. /Graham, Paul. (@paulg) [2011]

Det finns en stor spännvidd i hur acceleratorer ser ut och fungerar. Eftersom företag behöver olika slags hjälp (beroende på affärsområde, teknik etc) så finns det också en stark förädling av själva konceptet av en accelerator.

I Tyskland ser vi just nu en mängd sådana initiativ utvecklas. Främmande för oss kanske, men man har ett antal acceleratorer inriktade enbart på nya företag inom media. TV-kanalen ProSiebenSat.1 Accelerator erbjuder de vanliga stödinsatserna för en accelerator – startups får en mentor, 25.000 euro i startkapital, nätverk och samarbete med andra aktörer – kombinerat med utvalda coacher som har erfarenhet av media. Man erbjuder plats för 7 startups två gånger om året i detta program som varar 3 månader.

Deutche Telekom har en egen motsvarighet, i sitt hub:raum, där startups under 8 veckor får jobba med sina projekt i Berlins mest kända co-working space Betahaus. Det är lite som om Telia skulle ha en accelerator inom mobil teknik, med företagen sittande på ett ställe som är en blandning av Stockholm Makerspace, ett café på Södermalm och Tom Tits…

Think of hub:raum Accelerator as an academy with presentations by experts and workshops. Furthermore, you will share your progress with other brilliant participants and learn from each other – in a co-working space in Berlin. You will immerse into all aspects that are relevant to making your business real: financing options, business models, user interface, and much more.

When you graduate after eight weeks, your business idea will be tried and tested – and more solid than ever. You will present your idea to a selected group of VCs, angel investors as well as the hub:raum team.

En annan variant är acceleratorn som vänder sig till startups som har hårdvara som sin grund. Berlin Hardware Accelerator ser onekligen spänande ut och öppnar 2 september.

I Sverige finns också ett antal acceleratorer. En aktuell sådan är STINGs initiativ för internet-startups, FastForward. Man vill samla Stockholms mest lovande internet-startups under ett tak. Erbjudandet (mot 2% av företaget) omfattar kontakter med entreprenörer, coacher, investerare och experter. Som en sann accelerator sätts en tidspress, 20 veckor, och ledordet är ”fail fast, fail forward”. Genom att våga prova saker som inte fungerar perfekt: göra prototyper, mäta och jämföra ska bolagen snabbt kunna leverera affärsmodeller som fungerar. Programmet ska ge entreprenörerna verktyg och metoder som väsentligt ökar deras utvecklingstakt och sannolikheten att snabbt nå framgång.

 

Om blogg.vinnova.se
Bloggen ägs, utvecklas och förvaltas av Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet. Vi stärker Sveriges innovationskraft för hållbar tillväxt och samhällsnytta.

Genom Vinnovas blogg vill vi ha en öppen dialog med vår omvärld, belysa våra sakfrågor och ta till vara på frågor och åsikter om oss.

Läs mer »
Facebook
Twitter