29
nov | 15:46

Rullatorn 40 år

Sverige är det rollatortätaste landet i världen. Bakgrunden är att rullatorn är en svensk innovation. Aina Wifalks innovation fyller 40 i år och får sägas vara en lösning med stort värde. Det förskrivs cirka 60 000 rollatorer per år bara i Sverige.

Rullator i användning

En rullator i användning

21 år gammal (1976) tvingades Aina Wifalk ge upp studierna att bli sjuksköterska. Hon fick polio vilket tvingade henne att använda käppar för att kunna gå. Det sliter på axlar och är inte speciellt praktiskt i yrkessammanhang. Här fanns grunden till en patientinnovation – hon kunde sjukvården, hon är själv patient och använder lösningen med käppar i 20 års tid, hennes yrke var som ”handikappkurator”.

…axlar var utslitna efter att hon gått med käppar i drygt tjugo år. Hon började fundera på skonsammare sätt att hjälpa personer som har svårt att gå på egen hand, och 1978 hade hon en färdig idé till en helt ny typ av hjälpmedel på hjul. Samma år ansökte hon hos en statlig utvecklingsfond om pengar för att kunna få hjälp med att utveckla idén till färdig produkt.

Rullatorn är ett exempel på hur innovationer kommer från användare, ett mindre känt fenomen. Det är också ett exempel på en innovation som gör livet enklare, vilket är precis det vi söker i satsningen på Digitala hjälpmedel. Kanske är det en digital rullator som behövs idag?

Kanske en digital rullator? Foto: CC BY-SA 4.0

Kanske en digital rullator? Foto: CC BY-SA 4.0

När man pratar om kombinationen innovation, digitalt och individer så ligger makers nära till hands. Makerspaces kan vara ett sätt att hjälpa fler personer som Aina Wifalk att utveckla egna lösningar. En lösning är att flytta makerspacet in på sjukhuset för att kunna skapa lösningen ihop med patienterna. Vi rekommenderar den intresserade att läsa mer om MakerHealth och MakerNurse. De är projekt som sprider maker-traditionen till personal i vården, vilket visas i videon nedan.


Anna Young är en av grundarna till MakerNurse, som tar maker-området in på sjukhusen

 

22
nov | 15:09

Bygga egna hjälpmedel

Kan man bygga sina egna hjälpmedel? Svaret är att många redan gör det, men att det så klart hänger ihop med behovet och vilken kompetens man har tillgång till. Kanske kan ett makerspace vara en del av lösningen?

Laserskäraren används för etiketten på den egentillverkade soptunnan. Foto: Linda Swirtun

På ett makerspace tillverkar man helst allt själv, inklusive soptunnor. Foto: Linda Swirtun

Vinnovas satsning 2019-2020 på digitala hjälpmedel vänder sig även till aktörer som makerspaces (eller intermediärer, om man pratar kanslisvenska). Därför gjorde vi ett besök på Stockholm Makerspace. Där finns många olika verkstäder, bland annat för spray/målning, bioteknik, sömnad, trä och metall.

Makerspacet ZB45 i Amsterdam har svetsat en halv motorcykel på ett släp för att kunna köra runt material. Foto: Erik Borälv

Makerspacet ZB45 i Amsterdam har svetsat en halv motorcykel på ett släp för att kunna köra runt material. Foto: Erik Borälv

Vill man använda föreningens laserskärare eller svets måste man först gå en kurs. Båda de maskinerna har finansierats genom crowdfunding. Dvs, medlemmarna har bidragit med egna pengar för att finansiera det som idag är den största laserskäraren på campus.


Video: Caroline Dahl är ordförande i Stockholm Makerspace och berättar vad Stockholm Makerspace gör och vilka man vänder sig till.

Utlysningen Digitala hjälpmedel ställer krav på att användarna ska vara med i projekten, på lämpligt sätt. Man kan tänka sig att ihop med makerspaces bygga sina egna hjälpmedel. Det finns ett antal förebilder inom området.

Egentillverkad belysning på en rullstol. Foto: Open Light/Made for my wheelchair. CC BY-NC-SA 3.0

Egentillverkad belysning på en rullstol. Foto: Made for my wheelchair. CC BY-NC-SA 3.0

Ett exempel är initiativet Made for my wheelchair. Man engagerar designers, makers, kodare och, så klart, brukare att experimentera. De konstaterar att det finns ingen belysning för rullstolar (ens att köpa) så de sätter igång att ta fram egna lösningar. Det intressanta i sammanhanget är att man gör open source av  konstruktionerna, så att andra kan kopiera och fortsätta utvecklingen (pdf).


Video: om projektet Open light och hur man bygger egen belysning för rullstolar.

Samma vecka när detta inlägg skrivs infaller vit måndag. Det är en motreaktion till ”black friday”, dvs shopping och reor. Det finns kampanjer för att exempelvis laga kläder i stället för att köpa nya. Detta kan sägas vara temat i filmen We are Makers, som tar sin början i att vissa förmågor försvunnit i dagens konsumtionssamhälle. ”The loss of the hand” säger de. Samtidigt finns det idag bättre förutsättningar än någonsin för att kunna vara sin egen producent, vilket filmen visar på ett bra sätt. Det är kul att se hur personerna berättar, att det till stor del handlar om att dela lösningar, lusten att visualisera och bättre förstå, att lära sig genom att göra själv. Det är mer av en cirkulär ekonomi.


We Are Makers from Learning Studio.

Skillnaden mellan att bära en snygg t-shirt och att också ha designat t-shirten handlar delvis om ens självbild men framför allt om kontroll – you own your place in life. Detta är sant även för digitala hjälpmedel.

15
okt | 14:02

Att komma ihåg att glömma bort

Jag satt med i en panel under Bokmässan, på temat Hur ska arkiven klara samhällets transformation? Det var Arkivutredningen som ställde frågor om övergången från analog till digital informationshantering. I en digital miljö är det inte är givet vad som är en handling eller vem som är arkivbildare. Här lite tankar så här i efterhand.

Paneldebatt på Bokmässan - Hur ska arkiven klara samhällets transformation? Bild: Lars Björksell.

Paneldebatt på Bokmässan – Hur ska arkiven klara samhällets transformation? Bild: Lars Björksell.

Detta inlägg är en blandning av saker jag hade planerat att ta upp på seminariet, några tankar jag fick efter vår paneldiskussion, och en omskrivning av en krönika jag skrev 2007 på NITA (Nationellt IT-användarcentrum). Varning för långt inlägg.

Att komma ihåg saker har ett omedelbart värde. Närheten till internaliserad kunskap, att ögonblickligen plockas fram i rätt situation är ett mått på effektivitet hos professionella medarbetare. Vi behöver alltså en hög grad av kunskap i oss själva. Men, memorerad kunskap står – i någon mening – i motsats till de hjälpmedel vi har tillgängliga. En fråga är: hur mycket behöver vi komma ihåg, och hur mycket kan vi förlita oss på hjälpmedel, exempelvis genom digitala arkiv? Den som försöker prata ett främmande språk genom att hela tiden söka stöd i en ordbok kommer inte nå långt. Å andra sidan, den som behärskar sina sökverktyg kan hitta ett svar på de allra flesta frågor, oavsett område och förkunskap (aningen överdrivet, men ni förstår).

Datorn glömmer aldrig”. Vi har uttalat dessa ord sedan datorns tillkomst, som en fascinerade och absolut skillnad jämfört med det mänskliga minnet. Ett exempel: myactivity från Google sparar information om dina sökningar och vilka sidor du besöker. Det blir möjligt att hitta tillbaka till den där roliga sajten som man besökte en måndag eftermiddag i januari. Att alltid komma ihåg var länge ett positivt laddat uttalande. Numera är det aningen dubbeltydigt.

Att datorer inte glömmer kommer som en överraskning för många – det man en gång sagt på nätet finns för evigt kvar. Att komma ihåg saker har alltså inte enbart positiva konsekvenser. Ett exempel är rättegången från 1998 mellan Netscape och Microsoft. I kampen om dominans bland webbläsare så kom lagringen av åsikter yttrade i slutna grupper fram i ljuset. Det interna är inte för alltid internt. Domstolen begärde nämligen ut alla meddelanden från två synnerligen frispråkiga interna forum hos Netscape. Här ett utsnitt från mejlet skickat av Netscapes jurist till moderatorn för forumet. Man läser mellan raderna att alla mycket väl förstår vad som i stridens hetta sagts i dessa forum och hur gärna juristen önskar att hela Netscape drabbas av en kollektiv glömska. Just det där var nog en dag på jobbet som juristen och moderatorn helst vill glömma.

– Microsoft has subpoenaed the contents of ’bad attitude’ and ’really bad attitude’. I need to get a print-out of the contents of both asap (today would be good), preferably formatted as individual messages so that we can produce one and not another. (I’m hoping that we’ve followed the document retention policy and deleted materials older than 90 days, but I fear we haven’t.)

Inledningen till The Art of Forgetting in the Age of Ubiquitous Computing, en rapport från Harvard är överdramatisk i sin historiska parallell:

– In March 2007, Google confirmed that since its inception it had stored every search query every user ever made and every search result she ever clicked on. Google remembers forever.
хранить вечно (to be preserved forever) the KGB stamped the dossiers on its political prisoners. The Communist state would never forget the identity, believes, actions and words of those that had opposed it.
– Like the Soviet state, Google does not forget. But unlike the Soviet Union that ceased to exist fifteen years ago, Google has become an indispensable tool for hundreds of millions of people around the world, who use it every day.

Det ligger något futuristiskt och nervkittlande i att vi från och med nu kan minnas allt. Allt du skriver, allt du läser, alla platser du besökt, allt du mejlat. Det är till stor del är en annan fråga än personlig integritet. Just den positiva och negativa laddningen är speciell i detta sammanhang – den är inte statisk. Dimensionen av detta globala minne är också i en egen klass. Att minnas allt, för all framtid, är en fråga som är svår att greppa. Vilken absurd situation det är att personlig integritet kan bli en fråga om att låta oss glömma eller inte.

Några fler belysande resonemang kring minne återfinns hos Milan Kundera, som i Skrattets och glömskans bok öppnar med ett omvänt maktperspektiv. I boken är det ”glömskans president”, Gustaf Husak, som vill kapa våra rötter och radera vår bakgrund, få oss att glömma. En av huvudpersonerna, Mirek, konstaterar:

– Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan.

Förr var tidningarna medborgarnas och politikens minne, en avgränsad men ändå komplett källa till dokumentation av samtiden och fungerade därför utmärkt också som arkiv. Möjligen har tidningarna fortfarande den samhällsfunktionen men det pågår i vilket fall som helst en förändring. Dokumentären Den siste fotografen visar att rena fotograftjänster på dagstidningarna finns knappt kvar. Det är multijournalister, personer som både skriver och fotograferar som sköter bildjournalistiken. Antalet tjänster där fotografering utgör minst hälften av arbetstiden är cirka 65 inom den svenska dagspressen! Hur blir det då med dokumentationen av samtiden, eller, spelar det någon roll om det inte finns tjänster som heter fotograf? Nationellt är 60 fotografer nästan inget alls. Samtidigt tas det mer foton än någonsin, fast då för Snap, Instagram, och liknande kanaler. Skillnaden är att de bilderna (i arkivperspektiv) sällan är samlade eller begripliga, det saknas kontext till flödet på Instagram. Spelar det här någon roll? Behöver framtidens måltidsforskare tillgång till alla svenska bilder på fredagsmyset?

Historiskt har det varit givet att saker glöms bort eller försvinner med tiden. Arkiven har varit undantagen. Det är nog därför biblioteken har en plats i så mångas hjärtan. Med ny teknik kan det vara tvärtom. För den som utvecklar it-system skulle det dock vara möjligt att återinföra en artificiell glömska, så att utvald information har ett inbyggt bäst-före-datum och därefter försvinner per automatik. Det är dock exempel på en form av medveten handling som vi nog skulle finna svår att hantera. Att det aktivt behöver markeras att någon specifik detalj ska glömmas bort är det värsta av allt – då behöver vi identifiera och peka ut det där som vi mest ångrar. Det går helt emot vår naturliga glömska, som behagligt nog inte alls påminner oss om det vi glömt bort, inte heller om varför. Samtidigt behöver vi minnet, för att där ligger bland annat makten. Därför är det enklare att låta tekniken komma ihåg allt, även det vi helst vill glömma.

– We seem to have accepted that our digital society may forgive, but no longer forgets. (The Art of Forgetting in the Age of Ubiquitous Computing)

Om allt som vi gör blir data, och om data blir framtidens arkiv, så uppstår en förskjutning av minnet. Några saker vet vi redan:

  • Få (kan/vill/orkar) samlar in data i efterhand, det behöver göras proaktivt när ”det sker”. Data kan vara flyktig och behöver fångas när den skapas. Data kan behöva få med sin kontext för att bli begriplig.
  • Det kommer finnas mycket mer data, om oss som individer och det som sker runt oss. En gång var arkiv delvis det som fanns i ett arkivskåp medan framtidens arkiv sannolikt har en annan betydelse. Det är inte enbart formella beslut som behöver sparas utan kanske även hur beslutet togs. Om visionerna med evidens- och datadriven verksamhet realiseras så är det intressanta inte besluten utan hur vi eller maskinerna fattade besluten.
  • Stora mängder data kräver ännu mer metadata, och standardisering, för att det ska fungera. Annars kommer vi inte kunna hantera data. Värdet av samlad data uppstår först vid användning, och då måste arkiveringen ha en form som söker maximera nytta/värde.
  • Idag finns en outtalad värdeskala mellan information som vi vet är viktig och som måste finnas i framtiden, och annan information som anses ha lågt eller inget värde, och så allt det där i mitten av skalan. Det finns en stor osäkerhet kring vad som kommer vara intressant att veta.

Det låter alltså svårt, nästan omöjligt, att sköta arkiv i ett allt mer digitalt samhälle. Samtidigt så ser vi exempel på raka motsatsen. Ett exempel att lära av är blockkedjan. Det är en teknik att spara data, där varje ’block’ av data sparas parallellt på flera ställen så att informationen inte går att manipulera. Ett par saker sticker ut. Sparandet av informationen är konstruerad så att inget någonsin kommer gå att radera. Lagringen är distribuerad så vi har inte en ”single point of failure”. Det går observera alla händelser på en kedja, vilket leder till att andra aktörer adderar ny funktionalitet. Nyligen berättade Google att de har indexerat och tillgängliggör samtliga händelser någonsin på de mest kända kedjorna, Bitcoin och Ethereum. Alla transaktioner är sökbara, kan visualiseras och finns där för alltid.


Ett arkiv med siktet inställt på ”i all evighet”. Joakim Jardenberg pratar i sin podd om värdet av Internet Archive som en skattkista. CC-BY. https://jardenberg.se/ensakidag

Poängen är att något sker inom digital arkivering och att det ibland ser annorlunda ut än vad vi är vana vid. Några aktörer gör insamling till något till synes enkelt och värdefullt. Så känns det inte alltid i offentlig verksamhet när vi pratar om arkiv och diarieföring. En tanke är därför att det kan finnas något i att skapa nya ekosystem för data/arkiv som möjliggör många fler aktörer. Om man decentraliserar arbetet kan vi få med fler källor och andra slags data. Det är uppenbart att vissa aktörer klarar av informationslagring på sätt som skapar större värde och effektivitet.

I motsats till vad man kan tro så skulle nya ekosystem och decentralisering lyfta fram vikten av de offentliga aktörerna inom arkiv/minne. För, någon behöver definiera gemensamma och fungerande specifikationer och standarder. Man behöver uthålliga aktörer som aldrig tröttnar på förvaltningsuppgiften. Någon behöver observera och reagera när fotografi flyttar från dagspress till appar. Det är enbart minnesorganisationerna som kan och orkar med dessa centrala uppgifter.

07
sep | 14:51

Maskinerna tävlar

Slå ihop två av världens mest kända innovationstävlingarna och du får tävlingen Microtransat Challenge. Det nya är att det är maskinerna som tävlar mot varandra.

Vinnarbåten Sailbuoy är en havsgående autonom segelbåt. Foto: Offshore Sensing.

Vinnarbåten Sailbuoy är en havsgående autonom segelbåt. Foto: Offshore Sensing.

Sedan 2005 har man arrangerat Microtransat Challenge, en utmaning att segla över Atlanten med obemannade farkoster. Den 26 augusti 2018 fick regattan en deltagare i mål för första gången! Den norska 2 meter långa farkosten behövde 79 dagar för att segla från Kanada till Irland. Båten var fjärrstyrd under den 2700 sjömil långa överfarten (sträckan är 1700 sjömil flygvägen).

Den trevande utvecklingen påminner om Orteig Prize. Raymond Orteig var hotellägare som ville se ökad turism över Atlanten. Han formulerade en utmaning år 1919 med prissumman $25,000. Att lyckas innebar en flygning på 5794 km och var då omöjligt att lösa. Tävlingen fick inga lyckade försök utan stängde 1924 ofullbordad. Men nu hade den tekniska utvecklingen kommit igång på allvar och man bestämde sig för att ge utmaningen fem år till.

Gentlemen, as a stimulus to courageous aviators, I desire to offer, through the auspices and regulations of the Aero Club of America, a prize of $25,000 to the first aviator of any Allied country crossing the Atlantic in one flight from Paris to New York or New York to Paris, all other details in your care.

1927 tog Charles Lindbergh 33 timmar på sig för att som första person flyga från Long Island och landa i Paris. Han slog nio andra tävlande lag. En del lag misslyckades med livet som insats och totalt dog 21 personer i olika försök. Men säkerheten ökade snabbt och åren efter den lyckade flygningen ökade antalet flygpassagerare i USA med 30 gånger. Man säger att Orteigs satsning påverkade så att det satsades 16 gånger prissumman i olika innovationer för flyg.


Video: historiska bilder med (dåligt) självkörande bilar i DARPAs Grand Challenge.

DARPA Grand Challenge hade en lika trevande inledning på sin utmaning år 2004. DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency) hade som långsiktigt mål att en tredjedel av amerikanska militära fordon skulle vara autonoma 2015. Kongressen satsade $1 miljon som pris. Utmaningen var att utveckla ett fordon som autonomt kör en förbestämd sträcka på 240 km genom Mojaveöknen. Över 100 lag deltog och bästa bidraget kom 11 km innan man fastnade på en sten. Redan året efter klarade fem lag hela sträckan! Vann gjorde ett lag från Stanford på strax under 7 timmar. Denna tävling anses vara anledningen att vi kommit långt inom självkörande fordon.

Innovationstävlingar får idag nytt liv genom kombinationen automation och AI. I sina mer underhållande versioner kan det leda till nya idrottsgrenar, där maskinerna tävlar om att bli svensk mästare. Mer spännande är vad kombinationen innebär för innovation.

All you need to compete is computational infrastructure for your AI/ML design, testing, and training. All drone aspects – platform, GPUs, sensors, simulations, and datasets – will be provided. Our goal is to make AI/ML quality the only discriminator.

Lockheed Martin lanserar en innovationstävlingen AlphaPilot på detta spår. Man ska utveckla en drönare för (drone) racing. Bidragen ska inte bara klara av att autonomt flyga en komplex bana, utan målet är att vinna över en drönare som flygs av en mänsklig pilot. $2 miljoner i priser anger att man menar allvar.


Video: utmaningen är att använda AI för en autonom drönare som ska tävla – och vinna – över en mänsklig pilot.

 

15
aug | 13:42

Hjälpmedel för alla

Digital teknik, när den är som bäst, gör livet enklare. Den är numera ett självklart inslag i samhället och en förutsättning för exempelvis tillgång till service. Var finns de nya innovationerna som gör livet enklare?

En Segway för golfspelare, kan bära golfbagen och spelaren.

Bild från 2018 års SM i handigolf. En spelare som har svårt att gå runt banan använder en Segway,  med en egen modifiering att också bära på en golfbag.

”Hjälpmedel” används ofta som ett specifikt begrepp, som en förskriven lösning för en individs behov. En förskrivare kan vara en fysioterapeut, arbetsterapeut eller logoped. Vanligtvis förknippas hjälpmedel med något som underlättar fysisk rörelse och kommunikation men det omfattar även lösningar för att kunna komma ihåg saker, orientera sig eller lösa problem. Hjälpmedel spelar en stor roll för ökad självständighet för den som behöver stöd. För fler aspekter kan man läsa en rapport från Myndigheten för delaktighet om tekniska förutsättningar för digitala trygghetstjänster.

Mer generellt, våra behov av stöd varierar med sysselsättning, fritidsintressen, var vi bor, eller vilken fas i livet vi är i. Det är inte svårt att tänka sig situationer där alla kan behöva hjälp av något slag. Enbart det faktum att vi har allt längre arbetsliv leder till ökat behov av stöd. Vi använder mobil teknik för att sköta stora delar av vardagen och arbete, våra krav på tillgängliga tjänster ökar, för aktörer inom vård och omsorg är välfärdsteknik metoden att just ge vård och omsorg, osv. Med digitaliseringen blir det naturligt att använda hjälpmedel för att enklare styra en dator, surfplatta eller smartphone. Digital teknik gör det möjligt att utveckla och erbjuda meningsfulla och användbara stöd kring gemensamma behov.

Sparkcykel är ett hjälpmedel på vissa arbetsplatser

En sparkcykel är ett bra exempel på ett traditionellt hjälpmedel, vanlig på arbetsplatser för att göra vissa uppgifter enklare. Vad är motsvarande digitala innovation?

Behov av hjälp och stöd blir extra tydligt i vissa miljöer eller runt vissa aktiviteter, till exempel:

  • Idrott och fritid
  • Arbete och skola
  • I hemmet och i offentliga miljöer

SM-veckan 2018 var paradressyr en av 52 idrotter. När man pratar med deltagarna är det tydligt att hjälpare, familj och sponsorer är avgörande för att de ska kunna vara aktiva inom sin gren. Man kan behöva en specialanpassad sadel och det är en betydande kostnad. Från ett idrottsligt perspektiv kan man behöva dispenser kring regelverk, exempelvis kardborrband för att sitta säkrare i sin sadel. Vi lärde oss också att ryttare som saknar ben styr mer med ljud. Felicia Grimmenhag hade sin sadel modifierad av en schweizisk sadelmakare, och fick först pröva ut stöd för benen med hjälp av lösa bitar för att komma fram till en exakt utformning.


Video: Felicia berättar om några av hennes hjälpmedel.

Efter tävlingen berättade ryttarna om andra hjälpmedel, stora som små. Om man har benprotes så kan halkskydd på strumpor vara viktigt inomhus. Problem uppstår när halkskyddet inte täcker hela foten och upplevs då snarare halare än vanliga strumpor. Här finns ett behov att kunna påverka, modifiera eller själv tillverka halkskydden för bättre anpassning. Svenska världsettan i dressyr berättar att hon och andra ryttare reser långt för att träffa sin tränare. Träffarna tar två dagar plus restid för två lektioner vilket blir opraktiskt och dyrt. Om man kunde rida i egna stallet och ha med tränaren via webbkamera och headset skulle träningen vara enklare. En sådan lösning skulle alla i ett ridstall kunna ha stor nytta av. Det medför i så fall höga krav på robust installation i en tuff miljö och hur lätt utrustningen är att använda i en dialog när man samtidigt behöver vara koncentrerad på hästen.

…a project in which we work as a team including wheelchair users, engineers and designers. Over the past year, we have been developing open source wheelchair add-ons through user research, ideation, design, prototyping and testing.

Egentillverkad belysning på en rullstol. Foto: Open Light/Made for my wheelchair. CC BY-NC-SA 3.0

Egentillverkad belysning på en rullstol. Foto: Made for my wheelchair. CC BY-NC-SA 3.0

Att som individ bygga egna lösningar har fått nytt liv genom teknik som 3d-skrivare, och inte minst digitala nätverk av makerspaces och makers. DIY är ett av många sätt att få till nya lösningar. Ett exempel är Made for my wheelchair. Man engagerar designers, makers, kodare och, så klart, brukare att experimentera. De konstaterar att det finns ingen belysning för rullstolar (ens att köpa) så de sätter igång att ta fram egna lösningar. Det intressanta i sammanhanget är att man gör open source av  konstruktionerna, så att andra kan kopiera och fortsätta utvecklingen (pdf).


Video: om projektet open light och belysning för rullstolar.

Idag är trenden att robotar och ai ska bli de nya hjälpsamma innovationerna. Ett hjälpmedel inom denna genre kommer från Piaggio. Gita är en robot som kan bära 20 kilo. Den är smart på ett tilltalande sätt – den följer sin ägare vart man än går. Videon nedan visar situationer där Gita hjälper olika personer. Deras grundidé om hjälp att bära på saker gör livet helt klart lite enklare och kan bidra till att skapa attraktivare gåmiljöer.

Gita encourages an active lifestyle for anyone who wants to move with ease, from millennials and parents to seniors and disabled individuals.


Video: GIta följer sin ägare och är en hjälp att bära saker.

En anledning till att vi tänker på hjälpmedel och stöd är att många ser att digital teknik kan bidra till innovativa hjälpmedel som kan öka människors (fysiska och mentala) förmågor. Målet är att lansera en utlysning för aktörer som vill utveckla nya digitala hjälpmedel. Stor värde skulle kunna skapas genom att till exempel underlätta interaktion på jobbet, lite som sparkcykeln fast anpassat för dagens arbetsplatser. Värdet av olika stöd blir tydligare ju mer specifik man blir kring vem som är användaren och i vilken situation som stödet behövs. Vi är intresserade att höra era tankar om användare och användningsområden för nya digitala hjälpmedel.

Sida 3 av 4312345...102030...Sista »

Om blogg.vinnova.se
Bloggen ägs, utvecklas och förvaltas av Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet. Vi stärker Sveriges innovationskraft för hållbar tillväxt och samhällsnytta.

Genom Vinnovas blogg vill vi ha en öppen dialog med vår omvärld, belysa våra sakfrågor och ta till vara på frågor och åsikter om oss.

Läs mer »
Facebook
Twitter