Taggarkiv: digitalisering

15
okt | 14:02

Att komma ihåg att glömma bort

Jag satt med i en panel under Bokmässan, på temat Hur ska arkiven klara samhällets transformation? Det var Arkivutredningen som ställde frågor om övergången från analog till digital informationshantering. I en digital miljö är det inte är givet vad som är en handling eller vem som är arkivbildare. Här lite tankar så här i efterhand.

Paneldebatt på Bokmässan - Hur ska arkiven klara samhällets transformation? Bild: Lars Björksell.

Paneldebatt på Bokmässan – Hur ska arkiven klara samhällets transformation? Bild: Lars Björksell.

Detta inlägg är en blandning av saker jag hade planerat att ta upp på seminariet, några tankar jag fick efter vår paneldiskussion, och en omskrivning av en krönika jag skrev 2007 på NITA (Nationellt IT-användarcentrum). Varning för långt inlägg.

Att komma ihåg saker har ett omedelbart värde. Närheten till internaliserad kunskap, att ögonblickligen plockas fram i rätt situation är ett mått på effektivitet hos professionella medarbetare. Vi behöver alltså en hög grad av kunskap i oss själva. Men, memorerad kunskap står – i någon mening – i motsats till de hjälpmedel vi har tillgängliga. En fråga är: hur mycket behöver vi komma ihåg, och hur mycket kan vi förlita oss på hjälpmedel, exempelvis genom digitala arkiv? Den som försöker prata ett främmande språk genom att hela tiden söka stöd i en ordbok kommer inte nå långt. Å andra sidan, den som behärskar sina sökverktyg kan hitta ett svar på de allra flesta frågor, oavsett område och förkunskap (aningen överdrivet, men ni förstår).

Datorn glömmer aldrig”. Vi har uttalat dessa ord sedan datorns tillkomst, som en fascinerade och absolut skillnad jämfört med det mänskliga minnet. Ett exempel: myactivity från Google sparar information om dina sökningar och vilka sidor du besöker. Det blir möjligt att hitta tillbaka till den där roliga sajten som man besökte en måndag eftermiddag i januari. Att alltid komma ihåg var länge ett positivt laddat uttalande. Numera är det aningen dubbeltydigt.

Att datorer inte glömmer kommer som en överraskning för många – det man en gång sagt på nätet finns för evigt kvar. Att komma ihåg saker har alltså inte enbart positiva konsekvenser. Ett exempel är rättegången från 1998 mellan Netscape och Microsoft. I kampen om dominans bland webbläsare så kom lagringen av åsikter yttrade i slutna grupper fram i ljuset. Det interna är inte för alltid internt. Domstolen begärde nämligen ut alla meddelanden från två synnerligen frispråkiga interna forum hos Netscape. Här ett utsnitt från mejlet skickat av Netscapes jurist till moderatorn för forumet. Man läser mellan raderna att alla mycket väl förstår vad som i stridens hetta sagts i dessa forum och hur gärna juristen önskar att hela Netscape drabbas av en kollektiv glömska. Just det där var nog en dag på jobbet som juristen och moderatorn helst vill glömma.

– Microsoft has subpoenaed the contents of ’bad attitude’ and ’really bad attitude’. I need to get a print-out of the contents of both asap (today would be good), preferably formatted as individual messages so that we can produce one and not another. (I’m hoping that we’ve followed the document retention policy and deleted materials older than 90 days, but I fear we haven’t.)

Inledningen till The Art of Forgetting in the Age of Ubiquitous Computing, en rapport från Harvard är överdramatisk i sin historiska parallell:

– In March 2007, Google confirmed that since its inception it had stored every search query every user ever made and every search result she ever clicked on. Google remembers forever.
хранить вечно (to be preserved forever) the KGB stamped the dossiers on its political prisoners. The Communist state would never forget the identity, believes, actions and words of those that had opposed it.
– Like the Soviet state, Google does not forget. But unlike the Soviet Union that ceased to exist fifteen years ago, Google has become an indispensable tool for hundreds of millions of people around the world, who use it every day.

Det ligger något futuristiskt och nervkittlande i att vi från och med nu kan minnas allt. Allt du skriver, allt du läser, alla platser du besökt, allt du mejlat. Det är till stor del är en annan fråga än personlig integritet. Just den positiva och negativa laddningen är speciell i detta sammanhang – den är inte statisk. Dimensionen av detta globala minne är också i en egen klass. Att minnas allt, för all framtid, är en fråga som är svår att greppa. Vilken absurd situation det är att personlig integritet kan bli en fråga om att låta oss glömma eller inte.

Några fler belysande resonemang kring minne återfinns hos Milan Kundera, som i Skrattets och glömskans bok öppnar med ett omvänt maktperspektiv. I boken är det ”glömskans president”, Gustaf Husak, som vill kapa våra rötter och radera vår bakgrund, få oss att glömma. En av huvudpersonerna, Mirek, konstaterar:

– Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan.

Förr var tidningarna medborgarnas och politikens minne, en avgränsad men ändå komplett källa till dokumentation av samtiden och fungerade därför utmärkt också som arkiv. Möjligen har tidningarna fortfarande den samhällsfunktionen men det pågår i vilket fall som helst en förändring. Dokumentären Den siste fotografen visar att rena fotograftjänster på dagstidningarna finns knappt kvar. Det är multijournalister, personer som både skriver och fotograferar som sköter bildjournalistiken. Antalet tjänster där fotografering utgör minst hälften av arbetstiden är cirka 65 inom den svenska dagspressen! Hur blir det då med dokumentationen av samtiden, eller, spelar det någon roll om det inte finns tjänster som heter fotograf? Nationellt är 60 fotografer nästan inget alls. Samtidigt tas det mer foton än någonsin, fast då för Snap, Instagram, och liknande kanaler. Skillnaden är att de bilderna (i arkivperspektiv) sällan är samlade eller begripliga, det saknas kontext till flödet på Instagram. Spelar det här någon roll? Behöver framtidens måltidsforskare tillgång till alla svenska bilder på fredagsmyset?

Historiskt har det varit givet att saker glöms bort eller försvinner med tiden. Arkiven har varit undantagen. Det är nog därför biblioteken har en plats i så mångas hjärtan. Med ny teknik kan det vara tvärtom. För den som utvecklar it-system skulle det dock vara möjligt att återinföra en artificiell glömska, så att utvald information har ett inbyggt bäst-före-datum och därefter försvinner per automatik. Det är dock exempel på en form av medveten handling som vi nog skulle finna svår att hantera. Att det aktivt behöver markeras att någon specifik detalj ska glömmas bort är det värsta av allt – då behöver vi identifiera och peka ut det där som vi mest ångrar. Det går helt emot vår naturliga glömska, som behagligt nog inte alls påminner oss om det vi glömt bort, inte heller om varför. Samtidigt behöver vi minnet, för att där ligger bland annat makten. Därför är det enklare att låta tekniken komma ihåg allt, även det vi helst vill glömma.

– We seem to have accepted that our digital society may forgive, but no longer forgets. (The Art of Forgetting in the Age of Ubiquitous Computing)

Om allt som vi gör blir data, och om data blir framtidens arkiv, så uppstår en förskjutning av minnet. Några saker vet vi redan:

  • Få (kan/vill/orkar) samlar in data i efterhand, det behöver göras proaktivt när ”det sker”. Data kan vara flyktig och behöver fångas när den skapas. Data kan behöva få med sin kontext för att bli begriplig.
  • Det kommer finnas mycket mer data, om oss som individer och det som sker runt oss. En gång var arkiv delvis det som fanns i ett arkivskåp medan framtidens arkiv sannolikt har en annan betydelse. Det är inte enbart formella beslut som behöver sparas utan kanske även hur beslutet togs. Om visionerna med evidens- och datadriven verksamhet realiseras så är det intressanta inte besluten utan hur vi eller maskinerna fattade besluten.
  • Stora mängder data kräver ännu mer metadata, och standardisering, för att det ska fungera. Annars kommer vi inte kunna hantera data. Värdet av samlad data uppstår först vid användning, och då måste arkiveringen ha en form som söker maximera nytta/värde.
  • Idag finns en outtalad värdeskala mellan information som vi vet är viktig och som måste finnas i framtiden, och annan information som anses ha lågt eller inget värde, och så allt det där i mitten av skalan. Det finns en stor osäkerhet kring vad som kommer vara intressant att veta.

Det låter alltså svårt, nästan omöjligt, att sköta arkiv i ett allt mer digitalt samhälle. Samtidigt så ser vi exempel på raka motsatsen. Ett exempel att lära av är blockkedjan. Det är en teknik att spara data, där varje ’block’ av data sparas parallellt på flera ställen så att informationen inte går att manipulera. Ett par saker sticker ut. Sparandet av informationen är konstruerad så att inget någonsin kommer gå att radera. Lagringen är distribuerad så vi har inte en ”single point of failure”. Det går observera alla händelser på en kedja, vilket leder till att andra aktörer adderar ny funktionalitet. Nyligen berättade Google att de har indexerat och tillgängliggör samtliga händelser någonsin på de mest kända kedjorna, Bitcoin och Ethereum. Alla transaktioner är sökbara, kan visualiseras och finns där för alltid.


Ett arkiv med siktet inställt på ”i all evighet”. Joakim Jardenberg pratar i sin podd om värdet av Internet Archive som en skattkista. CC-BY. https://jardenberg.se/ensakidag

Poängen är att något sker inom digital arkivering och att det ibland ser annorlunda ut än vad vi är vana vid. Några aktörer gör insamling till något till synes enkelt och värdefullt. Så känns det inte alltid i offentlig verksamhet när vi pratar om arkiv och diarieföring. En tanke är därför att det kan finnas något i att skapa nya ekosystem för data/arkiv som möjliggör många fler aktörer. Om man decentraliserar arbetet kan vi få med fler källor och andra slags data. Det är uppenbart att vissa aktörer klarar av informationslagring på sätt som skapar större värde och effektivitet.

I motsats till vad man kan tro så skulle nya ekosystem och decentralisering lyfta fram vikten av de offentliga aktörerna inom arkiv/minne. För, någon behöver definiera gemensamma och fungerande specifikationer och standarder. Man behöver uthålliga aktörer som aldrig tröttnar på förvaltningsuppgiften. Någon behöver observera och reagera när fotografi flyttar från dagspress till appar. Det är enbart minnesorganisationerna som kan och orkar med dessa centrala uppgifter.

18
okt | 09:36

Digital kompetens och appar

I Sverige har vi fokus på den formella utbildningen. Man söker till ett visst utbildningsprogram, och det är inte ovanligt att man identifierar sig med sin utbildning (ex man är byggingenjör). Utbildning i meningen färdigheter är ett ovanligare perspektiv. Vad betyder det för det växande behovet av kompetens inom digitalisering?

Here East, London - en plats för formell och informell utbildning. Foto: Here East.

Here East, London – en plats för formell och informell utbildning. Foto: Here East.

Nyligen höll Digitaliseringsrådet ett seminarium – Kompetens och digitaliseringens möjligheter – om hur digitalisering gör det möjligt med ett livslångt lärande och att omsätta kompetens i nya möjligheter till arbete. Det kan sägas vara kanslisvenska för:

  • Hur håller man sig kompetent på en arbetsplats som är under förändring?
  • Hur får man nästa anställning?


Inspelning från Digitaliseringsrådet: Kompetens och digitaliseringens möjligheter

Inom policy har det en längre tid funnits debatt om hur vi bör förbereda oss för samhällets ökade digitalisering. Det senaste inslaget är ett forskningscenter inom AI. Digitaliseringsministern konstaterar att kompetenser finns men inte samlat. Man pekar (bra!) bland annat på Alan Turing Institute i London som en ny samlande forskningsaktör inom Data Science. I sammanhanget är Here East ett ännu bättre exempel på hur politiken och andra aktörer tillsammans kan bygga bredare kompetens. I Here East samlar man digitala aktörer i ett mycket koncentrerat och attraktivt område. Man utnyttjar områdets särskilda förutsättningar för kopplingar till hälsa/idrott, media och automation. Två universitet har flyttat in med sina mest digitala utbildningsinriktningar. Det är ett bra exempel på en plats för formell och informell utbildning/kompetens. Det är här framtida färdigheter utvecklas.

Ett positivt inslag är att den svenska debatten nu sker inom allt fler områden och är praktiskt inriktad. Ett exempel är frågan om hur skolan ska använda digitala läromedel och hur lärare kan hålla sig uppdaterade om pedagogik som rör det digitala. Det var länge ett område som var trevande men där det idag sker mycket, särskilt med kopplingen till EdTech.

En aktuell rapport som berör digital kompetens kommer från McKinsey, Shaping the future of work in Europe’s 9 digital front-runner countries

The impact of new digital technologies on the labor market has led to the coining of the phrase “technological unemployment,” which describes a view of how the industrialization of the workplace may play out. However, that perspective ignores the other side of the technological coin, which is that automation also creates jobs and brings a positive economic impact from its ability to boost innovation and productivity, and offers advances in fields including healthcare, retail and security.

Det är läsvärt och rakt på sak – man konstaterar att ny teknik totalt sett alltid genererat fler jobb och ökat välstånd. Utmaningen består i att under en transformation ha rätt ansats till utbildning och kompetens. Some jobs will be displaced, and more tasks within jobs will change, suggesting the key challenge for policy makers will be to create the right mechanisms around training and education to ensure a fast and smooth transition to adapt to a different skill structure in the future.

Då är frågan, hur gör man för att stärka individers digitala färdigheter? Ett förslag är insatser för omställning/omskolning, exempelvis för redan yrkesverksamma. Vi har besökt The App Academy i Amsterdam som är ett fristående utbildningsföretag. Man utbildar i hur man utvecklar appar. Det är en mycket intensiv och praktisk utbildning, och man kallar den också för en bootcamp. Eftersom personerna betalar för utbildningen så finns tydligt driv från båda sidor att ha höga krav och ett högt tempo (utbildningen är mellan 6 och 12 veckor).

Man är under hösten inne på sin 11:e omgång och man når goda resultat. 90% av studenterna har en anställning mycket snart efter utbildningen.

Man har visat att metoden att bygga direkta färdigheter är relevant både för nyexaminerade och yrkesverksamma, och att det är ett fungerande sätt att möta behovet av kompetens inom digitalisering. Så pass praktiska färdigheter resulterar i omedelbara anställningar. Man kommer framöver rikta sig också mot offentliga aktörer kring deras behov av personal som har färdigheter i digitala verktyg.

18
mar | 19:01

Digitala London

Storbritannien jobbar systematiskt med frågan om digitalisering. Man är ledande inom it-politik (policy) menar många. Vi har besökt ett antal digitala initiativ i London, och har satt ihop några enkla filmklipp som visar lite mer av de olika miljöerna. CampusLondon2
På Campus London träffar man massor med utvecklare och startups, men man kan också vara sig själv.


InnovateUK (deras motsvarighet till VINNOVA) har lanserat sju olika ”katapulter” för att accelerera utveckling inom utvalda områden. Naturligtvis finns en digital katapult.


Innovation Warehouse ägs och drivs av änglar som själva gjort en exit. Det är en klassisk co-working space som är mycket resurseffektiv.


Campus London, eller Google Campus som alla kallar det, är en blandning av mötesplats, co-working space och ett café dit vem som helst får komma. Man erbjuder lokalerna fritt för olika events och möten.


Level 39 är en accelerator helt inriktad på finansiella lösningar, eller FinTech som det kallas. Det är en påkostad miljö som ligger på våning 39 mitt bland alla andra finansbolag.


Ravensbourne är en ”digital” högskola inom design. Alla utbildningar har digitala verktyg som centrala inslag. Exempelvis kan de som läser mode, på plats designa och tillverka tyger helt digitalt. Man har en egen tv-studio för de som läser media, etc. Huset är fullt av labb och öppna mötesytor.

03
okt | 17:52

Det kontantlösa samhället

Vi känner igen rubriken (från ’det papperslösa kontoret’…) och vet att detta inte är sant. Men, kommer det bli sant? I så fall, hur görs denna omställning? Här finns ju en potential att tänka nytt och göra bättre. Rapporten Det kontantlösa samhället visar vem som är för och vem som är emot att kontanterna försvinner, hur förtroendet ser ut för nya betalmetoder, hur många känner till de nya betaltjänsterna och vem använder dem?

Insight Intelligence har på uppdrag av Sigma, Västtrafik och .SE (Stiftelsen för internetinfrastruktur) genomfört telefonintervjuer med 1000 svenskar i åldern 15 och uppåt.

Kort är det betalmedel som svenska folket använder i störst utsträckning. Åtta av tio svarar att de använder kortbetalning varje vecka eller oftare medan sex av tio svarade detsamma om kontanter. I takt med att samhället digitaliseras förändras också våra betalmetoder. Flera av de nya digitala betalmetoderna är dock okända för svenskarna. Det visar undersökningen ”Det kontantlösa samhället” som tittat närmare på svenska folkets attityder till kontanter respektive digitala betalmetoder.

Kontanters roll vid betalningDet görs observationer i rapporten som går att känna igen från andra områden som digitaliseras. Jag tänker på att vissa fenomen blir ibland så tydliga vattendelare att det uppfattas som en klassfråga; 40% anser att det kontantlösa samhället är en klassfråga samtidigt som man är övertygad om att vi kommer bli just ett kontantlöst samhälle på sikt.

Kontantlösa betalningar är en förutsättning för mycket av dagens handel, och utan den ingen handel alls över webben! Det är ur en sådan aspekt tydligt att alternativa betalningslösningar banat väg för en otroligt många värdefulla innovationer. Här finns svenska styrkor, både inom den tekniska utvecklingen kopplad till betalmetoder men också nya företag för digitala betalningar. Betalningarna i sig är också innovationer, som svenska Klarna med sina lösningar för att tryggare och enklare handla på nätet, eller lika svenska iZettle som gör det möjligt för alla att ta betalt med kort.

Som en kontrast till alla spännande möjligheter tycker jag man också ska ta upp när det inte fungerar. Resenärsforum skriver ett skarpt debattinlägg om att ingen annan bransch kräver så krånglig betalning som kollektivtrafiken. Det motverkar möjligheten och viljan att åka kollektivt menar man.

Det finns en del observationer i deras debattinlägg som sällan lyfts fram. Här är graden av nya lösningar möjligen en hämmande faktor, då inga av följande frågor har förutsägbara svar: Var man ska köpa sin biljett – i en tidningskiosk? Livsmedelsbutik? En automat av okänt utseende och med svårförståelig knapptryckningslogik? Vilken biljett? Får man handla sin biljett ombord på bussen?

Det finns ingen annan bransch som kräver så krånglig betalning som kollektivtrafiken. I själva verket har varje region infört en egen valuta som man måste skaffa. Det är helt oacceptabelt att man inte ens kan betala med vanliga pengar. Till råga på allt ska den lokala valutan förvaras i ett plastkort där man inte ens kan se hur mycket valuta man har kvar, trots att man kan ha blivit tvingad att betala en viss summa för att växla till sig ”valutan”.

Innovation på betalningsområdet har enorm potential till nytta. Många nya lösningar används redan flitigt, men lider samtidigt av att enkelheten är borta. Svårigheten ligger i att skapa nya betalmöjligheter utan att tappa de positiva egenskaper tidigare betalningslösningat har. Som konsument ställer man sig frågan – hur kan det komma sig att man i Sverige inte kan/får betala med svenska pengar?

 

Om blogg.vinnova.se
Bloggen ägs, utvecklas och förvaltas av Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet. Vi stärker Sveriges innovationskraft för hållbar tillväxt och samhällsnytta.

Genom Vinnovas blogg vill vi ha en öppen dialog med vår omvärld, belysa våra sakfrågor och ta till vara på frågor och åsikter om oss.

Läs mer »
Facebook
Twitter